Oscar Fredriksson (C)

Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström (FP) säger nej till utökning av Datalagringsdirektivet - men varför stanna där? Borde inte hela Direktivet skrotas – vilket Europaralamentarikern Lena Ek (C) och riksdagsledamoten Johan Linander (C) skriver om i dagens SvD under rubriken Det finns andra alternativ Malmström vilken går på samma tema som deras tidigare artikel i Aftonbladet. Inom EU verkar även finnas en växande opinion mot Direktivet i sin helhet och för egen del har jag under lång tid arbetat mot Datalagringsdirektivet både för att det strider mot Europakonventionen, kränker den personliga integriteten och innebär ökade kostnader för enskilda och företag.

Läs även kommentar från CUF:s Magnus Andersson och Europaparlamentarikern Christan Engström (PP) som även länkar till DN,  Mark Klamberg, Mark Klamberg, Hax, Webhackande, Beelzebjörn, OlofB, Gothbarbie, Jens O., Ipse Cogita, Lake, Mårtensson

Några ytterligare läsvärda kommentarer från Albin Ring Boman samt paralleller till Ebbe Carlsson-affären

Betarice Ask är som vanligt på hugget med ytterligare förslag för ökad övervakning och följer som justitieminister tätt i Thomas Bodströms fotspår – detta är givetvis en skandal för alla oss liberala väljare som trodde att en borgerlig regering var en garant för att stärka skyddet för våra grundläggande fri- och rättigheter.

I regeringsförhandlingarna efter en borgerlig valseger måste därför Centerpartiet sätta hårt mot hårt och inte låta Ask fortsätta som justitieminister under kommande mandatperiod. Varför inte välja en opolitisk justitieminister som har som huvufokus att värna rättssäkerheten och att bevaka medborgarnas fri- och rättigheter. Kanske årets jurist justitierådet Torgny Håstad skulle kunna få frågan?

OBS!  Missa inte heller min gode vän Christian Ottosson som drar en lans mot utökad datalagring på Teknikdebatt.se här finns all anledning för regeringen att ta tydligt ställning mot Datalagringsdirektivet i sin helhet.

Som jag skrev igår är tiden med Socialdemokratiska mahoritetsregeringar förbi – och denna traumatiska insikt blir givetvis än värre av att man nu även kommer att ”tvingas” avstå ministerposter till sina koalitionspartners. Jag har idag även diskuterat detta med Hanna på Twitter och hennes analys är att Socialdemokraterna trots allt inte kommer att vara beredda att släppa in något annat parti i regeringen – i varje fall inte Vänsterpartiet. Strategin får då antas vara att driva valkampanj med V och MP men sedan ändå bilda en Socialdemokratisk minoritetsgregering med ett antal stödpartier…. 

Med detta scenario i bakhuvudet tror jag att vi är många – även inom de Socialdemokratiska leden – som hellre ser att Allianseregeringen får regera vidare för ytterligare en mandatperiod. Med tanke på det jämna läget i opinionen kan regeringen inte ta ut någon valseger i förskott men när den stora andelen osäkra väljare ställer de båda regeringsalternativen mot varandra så blir det ganska tydligt att man vet vad man har men inte vad man får vid ett ev. regeringsskifte.

 Läs även DN, SvD, TV4, Aftonbladet, Expressen samt givetvis Per Ankersjö och Johan Hedin

Det är ett faktum att tiden med Socialdemokratiska majoritetregeringar sedan länge är förbi – även om man inom Socialdemokratin inte riktigt velat låtsas om detta faktum och även under lång tid lyckats med koststycket att bilda minoritetsregeringar med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Socialdemokraterna har även vid ett flertal tillfällen vänt sig till Centerpartiet för stöd och det faktum att denna möjlighet numera inte längre finns till hands verkar uppröra ända in i märgen – och det är inte utan att jag förstår denna upprördhet.

Att tvingas låsa fast sig vid ett samarbete med Vänsterpartiet som även innebär att man får släppa tre eller fyra ministerposter till Lars Ohly är för många Socialdemokrater en helt orimlig tanke – och det är nog därför som man hellre sett att det fanns en öppning mittåt istället för till vänster.

Mot bakgrund av det Rödgröna samarbete som nu inletts har tidsepoken med Socialdemokratiska minoritetsregeringar  kommit till vägs ände även den och Socialdemokraterna kommer nu – i likhet med övriga partier att få sätta sig ned och förhandla med sina koalitionspartners om hur ministerposterna skall fördelas.

Ur detta perspektiv är det klart att man gärna drömmer sig tillbaka till gamla tider och väljer att ondgöra sig över Centerpartiets bristande intresse för att agera stödparti till en socialdemokratisk minoritetsregering.

Well… Wake up and smell the coffe.

Och detta menar jag i all välmening givetvis

Läs även om dagens väljarundersökning i DN, SvD, Aftonbladet,

Länkar till de sex största s-bloggarna som gärna skriver om Centerpartiet och en länk till FB-gruppen Visa ditt stöd för sossar som lider av Centerpartiets förnyelse

C-bloggat på samma tema: Per Ankersjö, Johan Hedin, Frank Thoren Hall,

Via Sofia fick jag syn på denna diskussion som visar på att vi är många som är trötta på den ideologiska feghet och passivitet som präglar den svenska samhällsdebatten och som riskerar att leda oss bort från de liberala ideal som vi alla i grunden säger oss vilja försvara.

 Marcus Fridholm skriver i inlägget Medelklassen är det auktoritära samhällets mylla:

Jag är själv uppvuxen i medelklassen, jag är själv medelklass och jag bär med mig många av medelklassens ideal. Samtidigt är jag hjärtligt trött på hur medelklassen låter sig konsumeriseras till tystnad — att de låter sig själva glömma livets och samhällets grundläggande värden, så länge de har råd med nytt kakel och induktionsspis i köket, ny parkett och platt-TV i vardagsrummet, lagom vräkig miljöbil och thailandssemester.

Ola Berg kommenterar:

Jag tror du har fel. Det är inte medelklassigheten som är det auktoritära samhällets mylla, utan vänsteridealen. Vår föräldrageneration må i realiteten ha övergivit sina politiska ståndpunkter, men dess grundläggande premiss finns kvar: ett samhälle har i princip rätt att lägga sig i alla aspekter av dess medlemmars liv.

Där tror jag du har förklaringen till så svagt utvecklade reflexer när det gäller att värna små människors friheter.