I ljuset av pågående integritetsdebatt finns anledning att vara extra vaksam mot försök att inskränka yttrandefriheten – i detta fall inom Sveriges Radio. Dagens regelverk kring yttrandefrihet och meddelarskydd är inte anpassat till den utveckling som idag sker inom sociala medier. Utvecklingen är dock i sig positiv och ger en ökad insyn i offentlig förvaltning såväl som organisationer och företag. Tyvärr verkar dock inte alla arbetsgivare se det så. DN hade för en tid sedan en artikel som berörde detta. Frågan om meddelarskyddets räckvidd och tillämpning är till viss del ganska komplicerad men i korthet så gäller det grundlagsfästa meddelarskyddet endast för offentliganställda. Inom den privata sektorn är det istället Arbetsdomstolen som genom sin praxis kan sätta ramarna för de anställdas möjlighet att uttala sig om eller lämna information rörande oegentligheter och missförhållanden på arbetsplatser. Ett problem är dock att skyddet i praktiken är ganska svagt i båda fallen och skulle behöva stärkas. Ett starkare skydd för yttrandefriheten kan i många fall vara viktigt för att komma tillrätta med olika missförhållanden oavsett om det gäller diskriminering, trakasserier, korruption, miljöfarliga utsläpp eller rättssäkerhetsbrister e.t.c. Att en anställd agerar för att väcka uppmärksamhet åt denna typ av missförhållanden kallas internationellt för ”Whistleblowing”. För att skydda Whistleblowers och underlätta att oegentligheter uppmärksammas har man i exempelvis Storbritannien en särskild lag Public Interests Disclosure Act. Jag har skrivit några uppsatser med anknytning till denna fråga och anser själv att det vore bra om vi Sverige kunde införa en lagstiftning liknande den brittiska för att skydda Whistleblowers och då även ta tillfället att stärka yttradefriheten i sociala medier – för vad är egentligen skillnaden ur ett yttrandefrihetsperspektiv mellan att tipsa en journalist, att tipsa en bloggare eller att skriva ett eget inlägg eller kommentar?
Uppdatering 091206: Jens kommenterar detta inlägg på sin blogg
